En
krönika i Stockholm City tar upp problematiken med att våga vara nöjd. Att erkänna för sig själv och andra att man är nöjd och lycklig där man är.
"När var det vi blev så livrädda för att stanna upp för en sekund? Och framför allt – när blev det fult att säga att man är lycklig? Nöjd med där man är – i nuet. Idag är nöjda människor udda fåglar i vår flock. Att vara nöjd har blivit lika med att vara mätt. Och är det något vi föraktar i dag är det mätta människor. För vem vill vara en tjock, dum djungelbjörn, när man kan vara hungrig och det finaste av allt – på väg? Vi måste våga snacka om att det finns ett nöjd som inte betyder mätt – utan lycklig. Och att vi måste våga använda ordet lycklig – för att bli det."
Jag har tänkt mycket på det där. Vikten av att stanna upp ibland, njuta av nuet. Att känna efter och tänka: Fan, vad bra jag har det! Jag gjorde det sällan innan vi flyttade till San Francisco, men det hände någon tidig morgon att jag på väg till jobbet stannade upp på Barnhusbron och bara njöt av stunden. Jag gjorde det oftare i San Francisco och som regel var det de små sakerna som fick mig att tänka till. En påse med nybakade bagels från Holey Bagels, utsikten från Medjool i solnedgången, att hämta kaffe från Starbucks på 24:e gatan, middag med goda vänner, att cykla upp och ner för backarna.
Men det är inte enkelt. Det är så lätt att hela tiden vilja ha mer, och mer, och mer. Det kan handla om materialistiska saker som ny soffa, större lägenhet, dyrare skor, snyggare mobiltelefon. Eller bättre och mer välavlönat jobb, fler resor, mer action. Det är inte riktigt okej att vara nöjd med det man har. Att faktiskt inte sträva någonstans precis hela tiden.
"På väg" - det är en modern folksjukdom. Och jag tror vi stressar sönder oss i jakten.
När jag gick i fyran var jag KISS-fan. Min dåvarande kille gillade också KISS stenhårt. Efter ett tag tog både förhållandet och min karriär som hårdrockare slut. Men kan man se Kent på Stadion så kan man väl se KISS. Och det här var faktiskt bättre. Jonas, jag, Sjuan, Magnus och ett gäng av Magnus kompisar. Efteråt irrade vi omkring på Östermalm och landade på Beirut Café där jag inte varit på år och dar. Sen Kungsholmen där vi känner oss mer hemma. Bra kväll. 
Jag tog båten till min vän Sofia i Vaxholm. Sämre kan man ha det en fredag förmiddag. Jag och turisterna. 
Sötaste barnet Filip.
Jag älskar Vaxholm. Det är så fantastiskt mysigt. Som en dockvärld.
I Danmark (eller åtminstone i Köpenhamn) verkar de ha en helt annan trafikkultur än i Stockholm. Ordning och reda tycker jag karaktäriserar deras kultur. Fotgängarna går exempelvis aldrig mot rött (är det några som gör det är de förmodligen turister). Som cykelstad sett är Köpenhamn helt fantastiskt. Deras cykelbanor är breda och ligger invid trottoaren. Visst är jag glad att det finns så pass många cykelbanor i city men Stella Fare kunde ha tänkt lite längre. Att cykla mellan bilfilen och de parkerade bilarna gör att man hela tiden måste vara beredd på tung trafik till vänster och risken att få en bildörr i skallen till höger.
Det här köket skulle jag inte vilja ha. 
Det här köket skulle jag däremot vilja ha (om vi någonsin tjackar bostadsrätt). Gult är inte fult. Det verkar tyvärr inte vara högblankt men ser väldigt snyggt ut i Kockduellen på tv4 (vad gör förresten Staffan Ling nuförtiden?).
Färgglada spar-kor såldes på Tivoli.
Tjejerna åkte alla möjliga läskiga attraktioner. Själv åkte jag Nyckelpigan samt en gammaldags barnkarusell.
Här slappade vi ett bra tag i värmen.
Fler än oss tänkte sig Nyhavn i det vackra lördagsvädret.
Fridas kompis fixade in oss på Wallmans med förstklassig service.
Över Öresundsbron igen. Och jag såg Turning Torso live för första gången.
Jahadå, så var det Valborg. Vore man fjortis hade det kanske varit dags för första fyllan. För mig är det dags att piffa. Vi går till Judith & Bertil för middag. Utan brasa.
