Våga vara lycklig

En krönika i Stockholm City tar upp problematiken med att våga vara nöjd. Att erkänna för sig själv och andra att man är nöjd och lycklig där man är.

"När var det vi blev så livrädda för att stanna upp för en sekund? Och framför allt – när blev det fult att säga att man är lycklig? Nöjd med där man är – i nuet. Idag är nöjda människor udda fåglar i vår flock. Att vara nöjd har blivit lika med att vara mätt. Och är det något vi föraktar i dag är det mätta människor. För vem vill vara en tjock, dum djungelbjörn, när man kan vara hungrig och det finaste av allt – på väg? Vi måste våga snacka om att det finns ett nöjd som inte betyder mätt – utan lycklig. Och att vi måste våga använda ordet lycklig – för att bli det."

Jag har tänkt mycket på det där. Vikten av att stanna upp ibland, njuta av nuet. Att känna efter och tänka: Fan, vad bra jag har det! Jag gjorde det sällan innan vi flyttade till San Francisco, men det hände någon tidig morgon att jag på väg till jobbet stannade upp på Barnhusbron och bara njöt av stunden. Jag gjorde det oftare i San Francisco och som regel var det de små sakerna som fick mig att tänka till. En påse med nybakade bagels från Holey Bagels, utsikten från Medjool i solnedgången, att hämta kaffe från Starbucks på 24:e gatan, middag med goda vänner, att cykla upp och ner för backarna.

Men det är inte enkelt. Det är så lätt att hela tiden vilja ha mer, och mer, och mer. Det kan handla om materialistiska saker som ny soffa, större lägenhet, dyrare skor, snyggare mobiltelefon. Eller bättre och mer välavlönat jobb, fler resor, mer action. Det är inte riktigt okej att vara nöjd med det man har. Att faktiskt inte sträva någonstans precis hela tiden.

"På väg" - det är en modern folksjukdom. Och jag tror vi stressar sönder oss i jakten.