Mer 40-årsfirande

Jonas kompisar och familj i Umeå ville gärna fira honom så de flög upp honom för lite överraskningar. Att vi skulle resa någonstans fick han veta på eftermiddagen. Då han vet att jag inte har något pass (det lallar väl runt någon idiot i USA på mitt visum just nu) förstod han nog att det var till Umeå vi skulle men han var finkänslig och höll tyst. Han hade fått order om att ta med sig sin elgitarr och på flyget hade han fint musikersällskap av Andreas Johnson (pytteliten och snygg), fjolårets Idolvinnar-Markus (finnig hårdrockare) och Jerry Williams bland ett helt gäng andra musiker (som alla tydligen skulle till Skellefteå i slutändan). Hemma hos Ullis och Olle fick han ett glas och order om att gå upp till Olles pojkrum på garagevinden. Där väntade killkompisar och pokerspel.

På lördagen drog vi tjejer till IKSU Spa och killarna fick skjuta pistol på polisens skjutbana med Olle A som befäl. Spa var mysigt men vi hade nog alla hellre varit med på skjutbanan. Sen lekte de rockband i replokalen och övade in några låtar som Jonas trodde de skulle uppträda med på Scharinska senare på kvällen. Under tiden riggade vi kvarterslokalen. Inte den snyggaste lokal jag har sett men med väldigt många värmeljus och hejdlöst trevliga människor blev det riktigt mysigt. Senare gick vi hem till Ullis och Olle för fortsättning med lekar och drinkar. Jonas lag vann (sååå riggat).







Klockan halv fem på natten. Så tyst och stilla det var.

Vitt

De som skrapar frost från bilarna är nog inte nöjda men jag är glad för det är snö och KALLT!

Dagens gladaste tjej

Det är jag! Har precis kommit från ett möte med två väldigt inspirerande människor som jag kanske ska börja jobba med inom ett område där jag kan ingenting!

Dagens bästa låt

Världens mest åldersfixerade land?

Jag går på anställningsintervjuer då och då. Helt medvetet har jag inte uppgett min ålder i vare sig mitt cv eller personliga brev. Men de flesta jag träffar frågar ändå hur gammal jag är. En sade till och med "Det var så konstigt - vi kunde inte hitta din ålder någonstans. Du är den enda som inte har uppgett ålder". Vad jag inte kan förstå är varför det är så viktigt. Borde inte det relevanta vara min kompetens?

I USA frågar man inte om ålder vid en anställningsintervju. Det är nämligen förbjudet att åldersdiskriminera. Man skulle inte kunna skriva "Vi söker dig mellan 20-30 år..." i en annons. Jag tror inte heller att det är särskilt intressant för dem utan de fokuserar hellre på erfarenheter och kompetens, det vill säga precis vad det borde handla om.

Nu är det ju inte så att jag är lastgammal men däremot är jag i en känslig ålder. Har jag inga barn vid det här laget kan jag förväntas få dem inom obekvämt snar framtid.

Noga är det i alla fall att veta exakt hur gammal jag är, vilket är ännu mer intressant med tanke på att de har mig framför sig och rätt lätt borde kunna bedöma min ålder ändå om det nu är så viktigt.

Märkligt, märkligt. Och trist.

Mister 40

Jonas är mycket förargad över att jag inte lade ut bilder på honom i söndags då han fyllde 40. Men bättre sent än aldrig, tänker jag. Min plan var att filma under dagen och göra en rockvideo av det hela men minneskortet blev fullt väldigt snabbt (note to self: köp MEGASTORT minneskort).

I lördags gick vi ut och åt middag (glömde kamerajäveln) på Mäster Anders på Kungsholmen. Där dök det upp lite folk som Jonas inte hade räknat med och han blev jätteglad. Hade en trevlig kväll med champagne och sång på 12-slaget, sen lullade vi runt och försökte hitta något öppet utan inträde. Till slut hamnade vi på en sunkig bar på Vasagatan.

På söndagen fick Jonas öppna presenter. Få paket men många kuvert, som det visade sig. Men han blev nöjd.





















Stina och Magnus är väldigt duktiga. Ända sedan vi flyttade till USA har de skickat färdiga fotoalbumssidor med kort på barnen, sig själva och oss. Vi gillar mycket och hoppas att familjen Forsgren/Hellström låter sig inspireras. Till sin födelsedag fick Jonas ytterligare sidor att sätta in i albumet.

Sen gick vi till Tony och Jenny som hade en egen liten uppvaktning med presentutdelning.

Vi tog deras hyrbil ut till J på Gåshaga brygga och hade en fantastisk brunch tillsammans med Danne och Frida (minneskortet fullt). Sen körde vi runt och kollade in vackra hus och sen åkte vi hem och var trötta. Utanför dörren väntade ett stort paket med en jättevacker blomsteruppsättning från Malin och Janne (stort tack!). Ungefär så kan man väl sammanfatta den stora dagen. Och tack alla andra som kom ihåg honom.

Ett tappert försök

Jag är så trött att ögonen blöder men jag har blivit utmanad så jag hakar väl på. Förresten har Jonas fyllt 40 och det kommer kanske något om det med.

Här är reglerna:

1. Länka till den som utmanat dig. Okej, det var Gerda som utmanade mig.
2. Berätta sju sanningar om dig själv.
3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina sanningar (och jag är så trött att vad som helst kan råka slinka med):

1. Om jag blir arg - vilket jag periodvis blir ganska ofta - kastar jag saker som till exempel fjärrkontroller och stolar på den som har retat upp mig. Vi har köpt jättemånga fjärrkontroller.

2. Jag är extremt petnoga och älskar att sitta och pilla med detaljer.

3. Ibland när jag är på krogen ljuger jag om mitt namn och säger att jag heter Ester. Alla jag lurar tycker att det är ett jättefint namn.

4. Jag är en riktig datanörd som hellre datar än ser på tv. Surfar på Internet, läser bloggar, spelar spel - det mesta roar mig.

5. Jag har väldigt lite tålamod med människor jag anser är korkade.

6. Jag är faktiskt inte hypokondriker - jag har en massa olika sjukdomar och sånt.

7. Jag funderar allvarligt på att sluta blogga.

Nu utmanar jag (och det blir inte sju för så många bloggare känner inte jag):

Paus
Umefolk
Anna och Niklas

En liten sak att glädjas åt

Jag har fått mitt nya körkort. Numera finns jag, nu är jag någon igen.

Saknas fortfarande: två döskalleringar, mitt pass med tillhörande USA-visum, ny svart kofta.

Min cykel igen

Jag och min cykel var ute på en tur. Jag parkerade vid Medborgarplatsen då en äldre herre kom fram och började prata. "Åh, vilken fin cykel! Jag har aldrig sett en sådan förut!" Ja, jo, jag har köpt den i San Francisco. "Oj, den måste du se till att låsa ordentligt så att ingen tar den för dig".

Det är ju det jag säger. Alla kommer att vilja stjäla min cykel. Och vilken söt herre som inte bara gillar min cykel utan också talar om det för mig.

Det är din dag i dag, gumman!

Grattis till en av mina gullungar på Lövstigen - Vilma - som fyller sju år i dag. Sju! Time flies, verkligen.

Fotot är taget den vackraste sommaren 2006.

Sverige vs USA

För ett tag sen träffade jag min amerikanska väninna Saki för frukost på Vurma (hurra, hurra - Vurma ska öppna på Knivsöder nu!). Jag har inte sett henne på närmare ett och ett halvt år men det var intressant att höra hennes reflektioner över hur hon upplever Sverige och svenskarna. Under sin tid här och i Berlin har hon insett hur otroligt artiga amerikaner är, ett bemötande hon nu har insett inte är lika självklart i andra länder. Och visst är det så. Amerikaner ser varandra, ser på varandra när de möts på gatan, ber om ursäkt om de ska gå förbi någon och det är trångt, om de råkar gå in i någon. Håller upp dörrar, säger tack till andra som håller upp dörrar. Småpratar på tunnelbanan eller i köer. Butikspersonal hälsar och är mystrevlig, aldrig attityden att man på nåder får besöka deras fiiina butik. Fake eller inte - det skiter jag fullkomligt i. Trevliga människor är trevligare än otrevliga.

Saki upplevde starkt att i Sverige finns det bara ett sätt som är rätt - alla måste göra likadant, annars får man gärna konstiga blickar. Stick inte ut från mängden, gå inte dina egna vägar, gör som kollektivet, se ut som alla andra. Landet Lagom är ingen myt.

Jag är så glad att jag har varit ifrån Sverige en längre tid, för det är svårt att reflektera över något man inte har distans till. Och min egen uppfattning överensstämmer rätt bra med Sakis.

Sen, naturligtvis, finns det saker som är extremt dåliga med USA. Bush, för att nämna en. Den starka konservativa falangen, inklusive motstånd mot aborträtten, liberala vapenlagar, dödsstraff och så vidare - listan kan göras lång. USA är härligt att bo i förutsatt att man har pengar. Annars = inget skydd, inga försäkringar, ingen trygghet. Den svenska modellen fungerar extremt mycket bättre (även om vi har fattiga människor här också). Sverige är bra och skönt och fint och tryggt att bo i - vi skulle bara ha lite mindre jantelag och lite mer amerikansk attityd och framåtanda.

Söndagssnack

Helgen börjar lida mot sitt slut men vad gör väl det när man inte jobbar. De två senaste dagarna har gått i svullandets tecken och igen har jag fått bevis på min enorma svullarkapacitet och min latenta bulimi. Jonas kom som nybliven brat hem från helgens segling med grabbarna. De hade haft en fin tur, sorgligt nog glömde han kameran hemma. Tyvärr verkar han inte sugen att köpa segelbåt. Nu heller.

Själv har jag cyklat. Kanske har jag inte berättat om mina nya, fina cykel. Jag och Frida köpte varsin som vi precis hann kasta in i lastbilen innan flyttgubbarna åkte från Church Street. Min är duvblå metallic, en cruiser med detaljer som exempelvis blommor på handtagen. För mig är den en riktig SF-cykel, jag älskar den och tror att alla vill stjäla den för att den är så snygg. Och den går som ett spjut.

Hur som helst, jag och Danne cyklade till 377, vår allra coolaste kvartersbutik som ägs av min kompis Jessicas kille Jens. Snygga kläder, kul märken. Blev kvar och surrade rätt länge. Sen lunch på Sonjas grek med Frida och hennes kompisar. Vidare in till stan och glutt på klockor i NK ackompanjerade av pratglad försäljare. Sen Cervera där de säljer Steltontermosar för billigt. Tyvärr hade de slut på den röda lackade som jag vill ha.

Nu ska Jonas baka scones till oss. Vad bra det är att ha en som bakar.

Omprioritering

Och jag som trodde jag skulle tvätta, städa och söka jobb hela dagen. Istället kom det panik-SF-grejor emellan. Så otroligt frustrerande det är att vara ansvarig för något men där andra inte gör det dom ska och det inte går att påverka heller. Tur att jag har extreeemt stort tålamod.

Nej, nu måste jag rappa mig om jag ska hinna städa lite i alla fall.

Dåliga saker

Åh herregud, nu kommer vi upp först om man googlar på "vi ska skiljas". Sist var det "lyxhustru" man kunde söka på och snabbt hamna här. Nu har vi ramlat ner lite på den listan i alla fall (fast efter detta inlägg så...). Jag måste börja tänka på vad jag skriver.

Innekatt

Jag är solo i stan. Jonas är i Göteborg med jobbet, han kommer hem på fredag och åker ut och seglar på lördag. Lyxlirare. Själv har jag pulat med en inbjudan samt redigerat en miljard bilder ungefär. Computerized som vanligt. I morgon åker jag till Uppsala där jag och Jeanette ska syssla med ett projekt vi har talat om länge.

Ja, det var väl ungefär allt jag hade att säga denna mulna dag.

Mission Impossible II: Skriva in sig i Sverige

For att fortsatta pa den den byrakratiska logiken.

Alltsa, val tillbaka i Sverige gjorde jag direkt ett forsok att skriva in mig i Sverige, men jag gav upp relativt snabbt och mer eller mindre bestamde mig att strunta i det hela i tron om att det saker fungerar anda. Dock blev jag varse ratt snabbt att jag nog anda maste skriva in mig i Sverige da jag inte fick teckna nagra abonemang eftersom jag inte fanns i rullorna da man tog kreditupplysning pa mig. Dessutom la min arbetsgivare pa 10% i extraskatt for att vara saker pa jag inte skulle betala for lite skatt.

Sa, det var bara att ratta sig i ledet och masa sig till skatteverket (det heter inte skattemyndigheten langre) och i det har laget hade jag ingenting att vara upprord over eftersom det var jag som chansat.

Val pa skatteverket fick jag forst fylla i en latt obegriplig blankett for att sedan vanta en timme innan det var min tur. Framme vid luckan lamnade jag in min ratt blankett och trodde i min enfald att jag var klar da mannen i lucka sager;

- Jaha, blanketten ser bra ut, for jag bara fa se pa passet?

Fortfarande hoppfull svara jag;
- Jag har tyvar inte passet med mig men jag har mitt korkort med mig och en amerikansk ID handling (jo, jag har pass, korkort och amerikansk ID kvar...).

- Tyvarr, jag maste ha passet, det ar vad som star pa blanketten. Jag kan nu registrera din ansokan och lata den vara vilande till dess att du kommer in och visar upp passet.

- Men det star ju ocksa annan handling och jag har ju saval svensk som amerikansk ID handling som du ser.

- Korkort och ID handling galler inte, det ar sa latta att forfalska sa vi godtar inte dessa.

- Vad ar annan handling da?

- Det ar nagot annat an korkort och ID?

- Vad ar det da?

- Det kan vara personbevis och nagon medfoljande som genom sig identifierar dig.

- For att fa personbevis maste jag vara inskriven i Sverige.

- Riktigt.

- ...och detta kan jag inte fa eftersom jag inte ar inskriven i Sverige. Sa, det enda sattet for mig att bli inskriven i Sverige ar att komma tillbaka med passet eftersom andra typer av ID handlingar inte ar tillrackliga?

- Riktigt.

- Om jag nu skulle komma tillbaka och visa upp passet hur lang tid tar det da inna jag ar inskriven?

- 4-6 veckor.

- Va...! Hur kan det ta sa lang tid?

- Vi ar overbelastade har och kan inte hantera arenden snabbare.

"Latt" irriterad tar jag en kopia pa min ansokan och gar darifran.

Fotnot. Ringde till skattevarket dagen efter och fick prata med en handlaggare som tyckte att mitt korkort racker och skrev in mig i Sverige samma dag.

Tålamodsträning en masse

Stackars stackars kille jag gick förbi vid Hornstull. Han måste ha lidit av någon slags tvångssyndrom. Stod stilla på trottoaren, böjde sig ner och började knyta vänster skosnöre, sträckte sig upp igen, viftade med händerna i luften, böjde sig ner, började knyta vänster skosnöre, sträckte sig upp, viftade... och så vidare. När jag svängde runt kröken några minuter senare stod han fortfarande kvar. Vilket grymt öde.

Grattis Janne och Marie!

De fick en liten Joel, jag tror det var den 15 eller 16 september. Grattis på er vänner!

Grattis pappa!

Massor med grattis till min pappa som fyller 70 år i dag! Mamma och pappa är i Klippen och verkar ha det bara bra.

Stockholmssyndromet

Med risk att låta som en dryg jävel måste jag säga att det märks att turistsäsongen är över. Alla människor står duktigt till höger i rulltrapporna.