Sverige vs USA

För ett tag sen träffade jag min amerikanska väninna Saki för frukost på Vurma (hurra, hurra - Vurma ska öppna på Knivsöder nu!). Jag har inte sett henne på närmare ett och ett halvt år men det var intressant att höra hennes reflektioner över hur hon upplever Sverige och svenskarna. Under sin tid här och i Berlin har hon insett hur otroligt artiga amerikaner är, ett bemötande hon nu har insett inte är lika självklart i andra länder. Och visst är det så. Amerikaner ser varandra, ser på varandra när de möts på gatan, ber om ursäkt om de ska gå förbi någon och det är trångt, om de råkar gå in i någon. Håller upp dörrar, säger tack till andra som håller upp dörrar. Småpratar på tunnelbanan eller i köer. Butikspersonal hälsar och är mystrevlig, aldrig attityden att man på nåder får besöka deras fiiina butik. Fake eller inte - det skiter jag fullkomligt i. Trevliga människor är trevligare än otrevliga.

Saki upplevde starkt att i Sverige finns det bara ett sätt som är rätt - alla måste göra likadant, annars får man gärna konstiga blickar. Stick inte ut från mängden, gå inte dina egna vägar, gör som kollektivet, se ut som alla andra. Landet Lagom är ingen myt.

Jag är så glad att jag har varit ifrån Sverige en längre tid, för det är svårt att reflektera över något man inte har distans till. Och min egen uppfattning överensstämmer rätt bra med Sakis.

Sen, naturligtvis, finns det saker som är extremt dåliga med USA. Bush, för att nämna en. Den starka konservativa falangen, inklusive motstånd mot aborträtten, liberala vapenlagar, dödsstraff och så vidare - listan kan göras lång. USA är härligt att bo i förutsatt att man har pengar. Annars = inget skydd, inga försäkringar, ingen trygghet. Den svenska modellen fungerar extremt mycket bättre (även om vi har fattiga människor här också). Sverige är bra och skönt och fint och tryggt att bo i - vi skulle bara ha lite mindre jantelag och lite mer amerikansk attityd och framåtanda.