Jag är så exalterad! I går kväll åkte jag segelbåt för första gången i mitt liv och det var minnsan inte tal om någon stillsam liten tur i solnedgången i lätt bris utan det var segeltävling under extremt tuffa förhållanden och jag var med som extravikt. Båten var inte särskilt stor, kanske sju meter eller något sånt. På den ytan var vi fem personer, jag och fyra stora, starka karlar. Och det var fantastiskt kul! På vägen till båten fick jag lite information av kvinnan som följde mig dit. Hon sade att jag inte skulle vara rädd om det lutade mycket för båten kan inte kantra. Och hon sade att jag inte skulle bli rädd för Ron - skippern - för han är egentligen snäll även om han i stundens hetta ibland skriker väldigt elaka saker.Tyvärr vann vi inte någon etapp men vi kom in bland de första i alla fall. Jag gjorde mitt bästa för att inte vara i vägen vilket inte var det lättaste för det var trångt om utrymmet och en väldig massa linor överallt (eller vad det nu heter på båtspråk). Ibland fick jag stå uppe på däck och försökte hålla balansen med stöd av en liten lina men oftast satt jag på den långsida som var vänd upp mot himlen, sen när skippern skrek "Ready, go, TACK!!!" var det dags att slå, det vill säga vända mot vinden. Tror jag att det betyder. I alla fall fick jag snabbt som ögat slänga mig ner i sittbrunnen i två sekunder för att sen jobba mig upp på den andra kanten när båten hade ändrat lutning. Det var jättespännande. Och väldigt blött för vågorna gick höga och sköljde hela tiden in över båten. Oftast var båtens ena långsida under vattenytan så det lutade rätt ordentligt. Men jag visste ju att båten inte kunde kantra.
Sen duschade jag i en evighet och så åt vi middag med alla andra tävlande på St Francis Yacht Club. Bilden är dock inte från denna tävling utan från en annan med bättre väder och mycket mindre vind. Så det är inte jag som sitter på relingen. Fast det är likadana båtar.