Rör inte min backslick

Jag hängde på Stureplan i går. Det var en smula traumatiskt. Vet inte om det har med att göra att jag just kom från San Francisco och New York, men på Stureplan springer det runt så oerhört många självmedvetna människor som tror att de är Stockholms allra coolaste. Fast i själva verket så är de patetiska, skitnödiga flockdjur som hellre dör än att sticka ut från mängden. Ingen av dem skulle ha en chans att någonsin bli lika cool som cityfolket i SF/NYC där man inte försöker så hårt utan snarare är cool av naturen. Åh, det skulle vara döden döden att vara född, uppvuxen och aldrig utanför den lilla ankdammen som Stockholm (eller kanske är det enbart Stureplan) är och samtidigt leva i illusionen att man är störst, bäst och vackrast. Åh, jag måste kräkas.

Efter barhoppandet på Stureplan fick vi nog och drog till Kungsholmen och Lemon Bar, som uppfriskande nog var raka motsatsen till Stureplan. Vanligt folk i flanellskjortor som röjde loss till schlagers. Kanske lite mycket Finlandsfärja men hellre det. Mycket hellre det.