Dagens eftertanke

Sitter och renskriver intervjun som jag gjorde med en tjej häromdagen. Hon var med om en bilolycka för några år sedan och var en hårsmån från döden. Det gick trots allt bättre än vad någon vågade hoppas på och fastän nästan alla hennes leder var mer eller mindre krossade kan hon gå i dag. Men från att ha varit en superaktiv tjej lever hon nu med smärtor som aldrig kommer att försvinna, hon kan inte gå fort eller springa, huka sig ner eller sträcka sig upp. Ändå är hon så full av liv, har tre barn och är läkare, och visste man inget skulle man aldrig gissa att hon varit med om en olycka. Men hon lever livet på ett helt annat sätt nu och tar vara på vardagen.

Jag blev väldigt berörd av hennes berättelse och var rätt skakig när jag körde därifrån. Det är så väldigt lätt att glömma bort vad som egentligen är viktigast. Att man själv och ens nära och kära mår bra och är friska. Jag tror att alla vet det, egentligen, men det är lättare att bekymra sig om sina små vardagsproblem än att sätta livet i sitt rätta perspektiv och glädjas åt allt det man har. Medan man har det.

Det var bara det jag ville säga.