Hellacopters på Slim´s. Jag och Jonas kom tidigt, först av alla. Så var det två förband som spelade. Jonas gnällde över att han saknade Magnus, sin dryckesbroder och konsertvän. Men jag saknade också min konsertvän Malin (även om detta kanske inte var hennes typ av konsert). Men så började vi prata med några amerikaner som satte sig vid vårt bord. "Det är som en dokumentär, man!", sade de hela tiden när Jonas berättade om hur det var i Stockholm. Dom var från Texas och Portland. Dom var annorlunda. "Men dude, sångaren i Hellacopters har spelat i Entombed, dude, och Entombed, dude, dom rockar..."
Vi satt på loftet, undervåningen var rensad på möbler och jag kände mig som gammal kvinna som vill sitta på konsert. Men så snart Hellacopters började spela fick jag spring i benen och rusade ner. Studsade upp och ner ett bra tag och reflekterade över att jag var den enda som gjorde det. Alla andra jublade, klappade och och verkade tycka att det var skitbra men ingen riktigt röjde. Trängde mig lite framåt men inte så mycket ändå. Men utan att jag riktigt förstod hur det gick till stod jag längst fram. Och rätt som det var slängde Nicke ut sin gitarr i publiken. Lyckost den som fick den. Nu är jag i alla fall svår Hellacoptersfan. Jonas också, fast det var han nog redan innan.
Idag pratade jag med rockstjärnan Magnus Rudolfsson och berättade om hur konstigt det var att det bara var jag som hoppade omkring. "Men dom var ju stenade", förklarade han. Ja, det är klart, det luktade ju ganska mycket gräs. "Jo, det är liksom den miljön". Jag är så glad att jag har vuxit upp i Sverige där vi har lärt oss att den som tar en joint är heroinist nästa dag.
