Nej, jag är inte snabbast men nu är jag sjuk och då finns det lite tid till sådant här.
Los americanos anlände efter en lång, lång flight till ett regnigt Stockholm. Dagen därpå tog vi båten ut till Norröra, alias Saltkråkan, där Kristina har ett fanastiskt sommarhus (tyvärr kunde hon inte komma hem men vi hoppas få se henne snart). Mer svenskt än så blir det inte. Amerikanernas första uppdrag var att leta blommor till sina blomsterkransar. Något förvirrade men vid gott mod sprang de runt i skogen. Och Jenny coachade med sin excellenta blomsterbindarkunskap.
Så småningom fick de lunch, en klassisk midsommarlunch med sill och potatis, köttbullar, tunnbröd, öl, snaps och nubbevisor. Och som de drack snaps! Ett tag var jag lite orolig men detta visade sig vara utlänningar made of Swedish steel.
Danne bjöd på en överraskning från Island - rutten haj. Enligt midsommartraditionen fick John och Jennifer öppna burken, vilket dock visade sig vara en barnlek för rutinerade surströmmingsätare.
På Norröra samlades samfälligheten till dans runt stången, så även vi. Amerikanerna hade ingen aning om vad sångerna handlade om, men hoppade glatt runt till "Små grodorna" och alla andra klassiker, minst lika begeistrade som alla andra. De var ett exotiskt inslag i firandet och folk översatte mer än gärna (de totalt stolliga, när man tänker på saken) texterna för dem.
Anton, festens yngsta deltagare. Den äldste var runt 70 och var nog den som var mest entusiastisk av alla, han sprang runt och gjorde high five med alla hela tiden.
Paus i femkampen.
Dragkamp heter Tug of war, fick vi lära oss, och det hade de gjort förut.
Och sen druttade de i backen.
Jonas och amerikanerna åkte ångbåten hela vägen tillbaka till city. Det tog fem timmar, men de fick åtminstone se en tredjedel av skärgården.
Los americanos anlände efter en lång, lång flight till ett regnigt Stockholm. Dagen därpå tog vi båten ut till Norröra, alias Saltkråkan, där Kristina har ett fanastiskt sommarhus (tyvärr kunde hon inte komma hem men vi hoppas få se henne snart). Mer svenskt än så blir det inte. Amerikanernas första uppdrag var att leta blommor till sina blomsterkransar. Något förvirrade men vid gott mod sprang de runt i skogen. Och Jenny coachade med sin excellenta blomsterbindarkunskap. 
Så småningom fick de lunch, en klassisk midsommarlunch med sill och potatis, köttbullar, tunnbröd, öl, snaps och nubbevisor. Och som de drack snaps! Ett tag var jag lite orolig men detta visade sig vara utlänningar made of Swedish steel. 
Danne bjöd på en överraskning från Island - rutten haj. Enligt midsommartraditionen fick John och Jennifer öppna burken, vilket dock visade sig vara en barnlek för rutinerade surströmmingsätare. 
På Norröra samlades samfälligheten till dans runt stången, så även vi. Amerikanerna hade ingen aning om vad sångerna handlade om, men hoppade glatt runt till "Små grodorna" och alla andra klassiker, minst lika begeistrade som alla andra. De var ett exotiskt inslag i firandet och folk översatte mer än gärna (de totalt stolliga, när man tänker på saken) texterna för dem. 
Anton, festens yngsta deltagare. Den äldste var runt 70 och var nog den som var mest entusiastisk av alla, han sprang runt och gjorde high five med alla hela tiden. 
Paus i femkampen.
Dragkamp heter Tug of war, fick vi lära oss, och det hade de gjort förut. 
Och sen druttade de i backen.
Jonas och amerikanerna åkte ångbåten hela vägen tillbaka till city. Det tog fem timmar, men de fick åtminstone se en tredjedel av skärgården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar