Vilken härlig dag! Stockholm är vitt, vitt, familjerna flockas ute på gatorna och barnen åker kälke i snön. Vi är rödkindade och har precis kommit hem från Hammarby Gård där vi har ridit på basjkirhästar. Det var verkligen en helt perfekt dag för ridning och vi hade riktigt, riktigt roligt.

Vi fick ta hand om hästarna själva först - rykta, kratsa hovar, sadla och tränsa - innan vi red ut i skogen.

Jag red efter Jenny men min häst ville gärna springa förbi och en gång skenade hon. Men för det mesta gjorde hon som jag ville, vilket kändes mäktigt. Fina Bakira!

Jag förbjöd Jonas att berätta att han typ aldrig har ridit förut eftersom jag inte ville skritta omkring i stället för att galoppera. "Då är det ditt fel om jag dör", sade han.

Tillbaka till stallet. Tony och Jonas hade lite slöa hästar, tyckte jag det verkade som. Och Jonas häst kallades för Lilla snigeln.

Vi måste tillbaka och rida igen, snart! Alla blev peppade och till och med Jonas tyckte det var roligare än han hade trott. Och min rädsla för hästar har nog gått över.

Varför vara tidig när man kan vara sen?

Jag har haft ambitioner att försöka vara på jobbet vid åttatiden. Eventuellt har jag fortfarande de ambitionerna. Samtidigt är jag ingen morgonmänniska, har aldrig varit och lär aldrig bli. Så det bästa vore att sova lite längre och dyka upp mellan halv nio och nio. Då gör jag nog ett bättre jobb och är inte lika trött. Men det är märkligt hur bilden av den duktiga människan - den som går upp tidigt och är på jobbet tidigt och får ut mesta möjliga av morgontimmarna - har fastnat i bakhuvudet. Det där har vi med oss sen barnsben. Sov inte bort hela dagen! Det spelar liksom ingen roll att den som sover om morgonen kanske är otroligt kreativ och produktiv på nätterna i stället.

Så, mina funderingar handlar om att ruska av mig bilden av den perfekta morgonmänniskan och i stället acceptera att det inte är jag. Och sluta skämmas om jag kommer senare än de flesta andra till jobbet.

Och det värker...

Jag och Åsa har varit på boxning. Annars har jag inte tränat på hela hösten. Men det var bra! Det var kul att hoppa hopprep och slåss med boxarhandskar, gummibanden not so fun men säkert fint. Musiken lite tam dock, jag vill ha Rockymusik, vad annars när man boxas? Kanske ska bränna en cd och ge...

Mentalt är jag inte redo att börja träna men det är nog lika bra att kasta sig in i det utan att analysera för mycket.

Nu ser jag fram emot endorfinerna och träningsvärken.

Alltid lika härligt

Första snön föll i dag och det är underbart, även om den försvinner i samma ögonblick den möter gatan. Nu kan jag bara önska mig lite kyla och vitt som stannar en stund.

Life on the south side

Jag hinner inte med så mycket nu, dagarna flyger iväg och på kvällarna är jag trött. Det måste vara det här med de tidiga mornarna; jag är inte van att ställa klockan på innan sju, stressa, duscha, äta, piffa och iväg. Och då är jag ändå lyckligt lottad, jag promenerar till jobbet och det tar inte mer än en kvart. Hur hade det sett ut om jag varit tvungen att pendla?

Nåja, det var tre och ett halvt år jag senaste jobbade på kontor, med tider att passa. Det tar väl lite tid att vänja sig.

Upper East-wannabees

Gud så löjligt. På tjusiga Övre Östermalm kallar de sig tydligen för Upper East (observera också den lilla pudeln på loggan...). Uppenbarligen hade de inte fantasi nog att hitta på ett eget namn på snobberierna, dessutom vill de väl gärna förknippas med originalet (Upper East ligger på Manhattan och är synonymt med gamla pengar och konservativa värderingar).

Men okej, att Södermalms trendigaste stadsdel kallas SoFo är inte bara en hint till London och NYC:s SoHo utan också ganska fånigt.

Same same but different

Hemma hos oss. Fast ombytta roller. Klicka på bilden så ser du bättre.

Trött eller Pigge?

Jag är så trött att jag nästan svimmar och det beror väl på att jobbet är nytt och jag ska vara trevlig hela tiden och dessutom var jag tvungen att kliva upp extremt tidigt för att vara där klockan sju i morse och så frilansar jag åt gamla jobbet så det blir ingen vila på kvällen heller.

När jag kom hem tänkte jag på hur trött jag var men så ville jag tänka positivt i stället så då tänkte jag "pigg, pigg, pigg" och då började jag plötsligt tänka på Pigge Werkelin, han som förlorade sin fru och sina två små barn i tsunamikatastrofen och sen fick jag distans till det hela.

Bloggen har fyllt tre

Jag, eller vi (han kanske skriver något om han får dela äran) har bloggat i tre år häromdagen. Då satt jag på åttonde våningen i South Beach, San Francisco, Kalifornien, USA, och bloggade. Åh, vad väldigt länge sedan! Jag får lite ont i magen av längt - trots att allt var nytt och lite konstigt just då så var det nytt och väldigt spännande också. Äventyr!

Nu sitter jag på sjätte våningen på knivsöder och bloggar. Inte lika spännande, inte lika soligt men bra ändå, på sitt lilla vis.

Första dagen på nya jobbet

Jag är lite trött nu. Men det gick bra, alla var snälla och tjejen jag delar rum med verkar jättetrevlig. Längtar efter att sätta igång och jobba på riktigt.

Kontorsmänniska igen alltså, det var ett tag sedan.

Småsaker

Halloween kom och gick utan att vi reflekterade. Men helgen var bra, vackert väder, lång lång promenad med Stockholmssightseeing och hummersoppa på hotell Reisen. Middag på gamla Southside med kära vänner. Nästa dag mera promenad - denna gång med gnällig Jonas som tycker att jag går för fort - och häls på Danne och Frida som (återigen) är i renoveringsträsket. Blir nog bra till slut.

För övrigt har jag varit i en svår svullaperiod men den gick abrupt över efter att jag vägde mig i går.