Första grillningen för i år

På den perfekta bilden sitter det kompisar i bakgrunden.

Memorial Day

Idag är det Memorial Day, en helgdag som firas till ära av alla som dött "i nationens tjänst". Så vi är lediga. Jag hade velat resa på en liten tripp eftersom vi hade en extra dag, till exempel till New York, men så var vi hembjuda till en dansk sen länge tillbaka. Så det blev ingen tripp och sen blev danskens barn sjukt så det blev ingen dansk heller.

Vi har haft det bra i alla fall. I lördags körde vi upp till Napa för att gå på Premium Outlets. Vi har varit på samma outlet i Las Vegas och det är ganska bra, märkeskläder till låga priser. Vi hade inte riktigt räknat med helgdagstrafiken och klockan var närmare nio när vi kom tillbaka till stan. I går städade vi nästan hela dagen. Tråkigt men väldigt skönt att få det gjort. Nu ska vi ut och cykla.

Så här blev det

Här är Anna och Niklas badrum efter renoveringen. Det ser jättefint ut och inte så amerikanskt som man hade kunnat befara. Det var nog bra att Anna började gråta när de försökte stoppa dit massa krusiduller. Däremot målade de tydligen väggfärgen i taket och takfärgen på väggen så Anna och Niklas har fått måla om. Men de var jättefina i programmet och har absolut inget att skämmas för, det var en fröjd att se dem!

Jag har också hört att vår tv-kändis därhemma, Filippa, sköter sig jättebra och jag måste verkligen gå in på svt.se och se programmen.

Århundradets kortaste förlovning

Vi har gift oss! I City Hall - motsvarande rådhuset, fast här är det nog snarare stadshuset. Varken Jonas eller jag är ju riktigt giftastyperna men det blir betydligt lättare att leva här för mig om vi är gifta. Bland annat slipper jag åka ut och in ur landet varje halvår.

Vi hade tid på City Hall klockan 08.30 i morse för att få vår äktenskapslicens. Vi fick fylla i papper på vilka vi var och att vi inte hade varit gifta förut, sen läste tanten bakom disken en ramsa om att vi bedyrade att allt vi fyllt i på blanketten var sant medan vi fick hålla upp ena handen i luften precis som på film. Och det är ju olagligt att ljuga för myndigheterna så det skulle vi aldrig göra.

Klockan tio var det dags för själva ceremonin. Först legitimerade vi oss och sen gick vi upp till rotundan i San Franciscos otroligt vackra stadshus. Där stod vi med domaren som pratade om respekt och lite annat, jag hörde inte så mycket för jag började gråta så fort hon började prata. Lite tagen av stundens allvar trots vår lättsamma attityd till denna vigsel. Och så läste hon en ramsa till Jonas och han sade "I do" och så läste hon samma ramsa för mig och jag sade "I do" och sen kysstes vi. Och så var vi gifta.

I bröllopspresent önskar vi oss:
- Panthellalampa
- Noguchi coffee table
- Två flygbiljetter i business class till Buenos Aires
- En Harley Davidson
- En Porsche 911

Mycket nöje framför tv:n

Idag när jag var ute och gick kom jag som av en händelse att tänka på New Jerseykompisarna Anna och Niklas tv-debut i programmet "Bad, bad baths". Ingen har ju riktigt vetat när det skulle sändas och nu när jag kollade upp det visade det sig att programmet sänds ikväll!

Så här skriver HGTV på hemsidan:

Black, White, Burgundy and Bad
Anna Persson and Niklas Berglind recently moved from beautiful Sweden to the States and are adjusting well to the American lifestyle. One thing that they have had trouble getting used to is their big bad bathroom. With plum-colored walls and gold trim, it is way too over-the-top for the simple Swedes. Designer Krista Watterworth and carpenter Steven Whittle sign on to tone down the bathroom and make this couple feel more at home.

Så här såg det ut förut. Jag tycker att det ser jättemysigt ut. Åh, vad jag ska gotta mig framför tv:n ikväll.

Sverige är bäst

Idag när jag läste aftonbladet.se insåg jag att det har varit hockey-VM och att Sverige vann! Herregud - jag verkar leva i radioskugga. Varför har ingen sagt något? Jonas, till exempel.

Frihet i en liten ask

Jonas har åkt på konferens till San Diego och jag fick inte följa med. Har vi tur kanske han skriver några rader här om hur han har det. I går skjutsade jag honom till jobbet. Trots att han förklarade vägen tillbaka, jag har åkt där ett antal gånger tidigare och hade dragit ut vägbeskrivning från Mapquest tog jag av en avfart för tidigt och hamnade i ett konstigt industriområde i bad neighborhood. Men jag var grym på att hitta hem därifrån.

I dag är jag stolt över mig. Jag har kört till Concorde som ligger cirka 45 minuter nordost om SF. Och jag körde inte fel en endaste liten gång! För det är svårt när man ska köra bil och läsa skyltar samtidigt när det går så snabbt och man kanske måste över fem filer för att ligga rätt. Men det är ljuvligt att köra fort på freeway, spela hög musik och sjunga för full hals. För övrigt var jag i Concorde för att intervjua en dam till SWEA:s tidning och plötsligt kom jag ihåg varför det är så roligt att vara journalist och få komma hem till folk och helt ogenerat ställa en massa personliga frågor. Och hon var så fin!

Premiär igen

Jag är så exalterad! I går kväll åkte jag segelbåt för första gången i mitt liv och det var minnsan inte tal om någon stillsam liten tur i solnedgången i lätt bris utan det var segeltävling under extremt tuffa förhållanden och jag var med som extravikt. Båten var inte särskilt stor, kanske sju meter eller något sånt. På den ytan var vi fem personer, jag och fyra stora, starka karlar. Och det var fantastiskt kul! På vägen till båten fick jag lite information av kvinnan som följde mig dit. Hon sade att jag inte skulle vara rädd om det lutade mycket för båten kan inte kantra. Och hon sade att jag inte skulle bli rädd för Ron - skippern - för han är egentligen snäll även om han i stundens hetta ibland skriker väldigt elaka saker.

Tyvärr vann vi inte någon etapp men vi kom in bland de första i alla fall. Jag gjorde mitt bästa för att inte vara i vägen vilket inte var det lättaste för det var trångt om utrymmet och en väldig massa linor överallt (eller vad det nu heter på båtspråk). Ibland fick jag stå uppe på däck och försökte hålla balansen med stöd av en liten lina men oftast satt jag på den långsida som var vänd upp mot himlen, sen när skippern skrek "Ready, go, TACK!!!" var det dags att slå, det vill säga vända mot vinden. Tror jag att det betyder. I alla fall fick jag snabbt som ögat slänga mig ner i sittbrunnen i två sekunder för att sen jobba mig upp på den andra kanten när båten hade ändrat lutning. Det var jättespännande. Och väldigt blött för vågorna gick höga och sköljde hela tiden in över båten. Oftast var båtens ena långsida under vattenytan så det lutade rätt ordentligt. Men jag visste ju att båten inte kunde kantra.

Sen duschade jag i en evighet och så åt vi middag med alla andra tävlande på St Francis Yacht Club. Bilden är dock inte från denna tävling utan från en annan med bättre väder och mycket mindre vind. Så det är inte jag som sitter på relingen. Fast det är likadana båtar.

Ingen tittar på mig

I Dolores Park där jag brukar sola är det väldigt mycket killar. Ibland ligger det inga andra tjejer i mitt solhörn. Så jag gjorde lite research och hittade följande information om Dolores Park: "Dolores Park remains a popular relaxation and recreation open space for people from all over San Francisco. On warmer days, many people - particularly gay men - sunbathe on the hill at the southern end of the park (earning it the nickname "Speedo Ridge" or "Dolores Beach" among some locals)." Japp, det är där jag ligger. Det känns fint.

Igår var jag på SWEA:s vårmiddag på Golden Gate Yacht Club. Vi var cirka 100 personer varav de flesta var damer med hatt. Men det var kul. Jag träffade min kompis Nina från medlemslunchen fast vi fick inte sitta tillsammans för jag skulle sitta vid honnörsbordet med presidenten och pristagarna. En av pristagarna var ung (min ålder) filmtjej och hon bjöd mig (och Jonas) på svensk midsommarfest i Berkeley.

Första doppet i Stilla Havet

Så varmt idag! Vi åkte nercabbat längst slingriga och underbara Highway 1 upp till Stinson Beach för lite strandliv, något vi inte har upplevt här tidigare. Vi kom dit med en liten ryggsäck; alla andra strandmänniskor hade gigantiska kylbagar, stora filtar, barn, brassestolar, leksaker, hundar och såklart SUV:ar.

Jag premiärbadade i Stilla Havet för första gången på den här sidan sekelskiftet. Alla säger hela tiden att det inte går att bada här eftersom vattnet är så kallt. Men är man norrlänning är man ju härdad. Haaallåååå - jag har badat kallt förut. Det var mest barn och folk i våtdräkt på bodyboards i vattnet. Och det var väldigt kallt. Men underbart.

Stannade i byn på vägen hem och åt på en mysig liten uteservering.

KFOG KaBoom på piren

Igår hade KFOG - en av radiostationerna - sitt årliga KaBoom-party nere vid vattnet vid sidan om Bay Bridge. Vi cyklade dit och tittade på några band, det var gratis och pågick mellan fyra och tio på kvällen, amerikaner är ju bekväma och kan verkligen konsten att picknicka, folk låg huller om buller på filtar och många bohempappor- och mammor hade barnen med sig, ingen var för full och allt var bara mysigt. På slutet av kvällen var det fyrverkeri av sällan skådat slag - det snyggaste jag sett, faktiskt.

Bästa låten just nu

"Crazy" med Gnarls Barkley. Singeln släpptes i början av mars och albumet kom för några dagar sedan. Extremt skön låt som spelas intensivt på de flesta radiokanalerna i Bay Area. Måste springa iväg och köpa skivan!

Ljuvliga SF!

Vilken härlig dag! Det har varit 25 grader tror jag, inte blåsigt och nog den varmaste dagen jag upplevt här känns det som i alla fall efter den långa och regniga vintern. Jobbade under förmiddagen, gick ut och gick en timme, låg i Dolores Park och solade i två timmar. Där kan man ligga i bikini vilket annars kan kännas lite oskönt och avklätt i en park (man får bara inte låtsas om killarna som sätter sig bredvid en) och det är en fantastisk utsikt över downtown och Bay Bridge därifrån. Solen tar som sjutton, två timmar med solskyddsfaktor och jag har verkligen fått färg idag.

Jonas har kollat NHL-slutspel och baseball på tv i kväll. Baseball är för mig en rätt obegriplig sport - och går man och kollar live så gör man det för ölen och korvens skull - men säsongen har just börjat och det finns en spelare i vårt lag - San Francisco Giants - som bara behöver slå en homerun till så har han tangerat Babe Ruths rekord så nu är det nedräkning tills det händer och alltså jättespännande varje gång han ska slå. Detta har Jonas förklarat för mig.

Det våras

I staden där det är vår året om tycks det äntligen ha blivit vår på riktigt! Solen skiner och det är runt 65 grader varmt på dagarna - ungefär 18 grader Celsius. Jag slipper ta Munin till jobbet utan kan cykla överallt. Men jag har hört att det är finväder där hemma också och nu längtar jag till att komma hem och träffa min familj och alla vänner.

Jonas jobbar och jobbar. Jag hoppas att det här är en ovanligt intensiv period så att det inte alltid ska vara så.

Medlemslunch i Sonoma

Idag har jag varit med SWEA i Sonoma på medlemslunch för nya medlemmar. Sonoma ligger norr om San Francisco i vindistriktet och där är jättefint. Jag samåkte med en i styrelsen och vi skrattade ganska mycket för vi har lika dåligt lokalsinne men vi kom fram utan större bekymmer i alla fall.

Jag kände mig inte så komfortabel med att åka på lunch med en massa människor som jag inte känner men det visade sig vara jättetrevligt. Dessutom har jag ju i min roll som webbredaktör haft telefon- och mailkontakt med många så det var roligt att få ett ansikte till namnen. Vi drack vin och minglade innan maten och det var faktiskt en del unga människor där också. Jag blev tillfrågad om jag vill vara redaktör för SWEA:s tidning samt om jag vill sitta med i styrelsen. Ska fundera på saken.

Jonas har tillbringat denna soliga dag med att jobba och tvätta.

Bli fin kostar dyrt

Jag vill ha persikohy så jag har köpt nya hudvårdsprodukter. Rengöringskräm, ansiktsvatten, nattkräm och dagkräm från Clarins. 162 dollar. Men det inkluderar en gratis ansiktsbehandling.

Mina kollegor tillbringar eftermiddagen på en reklambyrå. De får betalt för att sitta där i några timmar medan en klient visas runt på kontoret. Det ska nämligen se ut som om det är många som jobbar på byrån. Rubbat.

A Day Without Immigrants

Igår samlades över en miljon invandrare runt om i USA:s städer i den största demonstrationen sedan Vietnamkriget. De protesterade mot ett lagförslag som bland annat skulle innebära att illegala invandrare klassas som förbrytare och att det byggs en mer än 100 mil lång mur på gränsen mellan USA och Mexico. Tvärtom kräver de illegala invandrarna en lagreform så att de kan bli medborgare på riktigt och få samma rättigheter som alla andra.

I San Francisco marscherade runt 30 000 människor i vita tröjor längs Market Street. Vi hade finfin utsikt från kontoret som ligger precis på Market och det var verkligen hejdlöst mycket folk. Men i det vanligtvis så livliga latinoområdet Mission District var det tyst som en söndag morgon, enligt lokaltidningen, eftersom bojkotten fick all affärsverksamhet att avstanna. Många andra arbetsplatser runt om i landet tvingades också hålla stängt vilket förstås är ett sätt för alla invandrare att visa att de behövs. Det finns över 11 miljoner illegala invandrare i USA och frågan om hur de ska hanteras är hetare än någonsin.

Grattis Malin och Janne

Malin och Janne fick en liten bebis igår! Det blev en pojke, 50 cm lång som vägde 3 600 gram och alla inblande mår bra. Grattis grattis!

Ormen i paradiset

Underbart vackert väder idag, 23 grader i SF och säkert 5 grader varmare i Alamo där vi har varit på födelsedagskalas hos Yamo. Vi var där i julas också, han och hans familj bor i bergen i ett område där alla kör Porsche, bor i skitstora jättevackra hus och har golfbanan runt knuten. Extremt idylliskt men långt från stan och det märks på tempot. I Yamos hus var det många människor, vi åt och drack gott (i alla fall Jonas, jag körde) och hade väldigt trevligt med Yamo och hans vänner.

Det här är Leo som plötsligt började snacka svenska med sina ungar och inte bara svenska utan bredaste Ö-viksmålet! Vi kom genast överens. Frun Chris var amerikan men hade bott i Sverige och läst på Beckmans. Jättetrevliga båda två. De har en au pair från lilla Drömme där Jonas mamma bor.

Sen hände något jättespännande - barnen hade upptäckt en skallerorm på garageuppfarten. Yamos fru Susan ringde 911 men vem behöver den hjälpen när det finns driftiga grannkvinnor. Debbie, som precis anlände när vi andra stod på farstukvisten, förskräckta och fascinerade på samma gång, gick genast hem och hämtade ormpinnen.

Här fångar hon ormen med öglan, det är som en fiskelina som hon drar åt runt ormens hals från toppen av pinnen.





Nu är ormen ordentligt fast i öglan, den sprattlar som en galning, väser och skallrar med skallran för att komma loss. Debbie är mycket pedagogisk och berättar för alla barn att de ska vara försiktiga om de hör ett sådant ljud i framtiden för det är så skallerormar låter. Sen säger hon till Yamo, herrn i huset, att komma med skyffeln och slå ihjäl ormen. Yamo viftar avvärjande med händerna.

Fram stiger istället killen som vi pratade mycket med men vars namn jag glömt men tuff kille, polis i New York City. Han hugger av ormens huvud med skyffeln.






Så är ormen äntligen död och alla är lättade. Hjältinnan Debbie berättar att de har skallerormar kring huset ganska ofta, skorpioner också men inte lika frekvent som skallerormar och ibland stöter de på fågelspindlar. Vi är helt klart på landet men inte bara det, vi är på det mycket exotiska landet. Och det ligger bara 45 minuter utanför San Francisco. Helt obegripligt.

Någon kanske tycker att ormen ser liten ut men då kan jag bara säga att de är de små som är farligast.

Sen körde vi nercabbat hela vägen hem, ljumma vindar som blåste i håret, solglasögon, musik på högsta volym och livet kändes riktigt, riktigt bra.